-Nattis Värld- -

Dags att lätta på hjärtat

Pratade med mamma i tele igår. Hon uppmanade mig till att jag måste fortsätta mer med mitt skrivande. Enda sedan jag var liten har jag alltid skrivit mycket. Något jag ärvt av henne. Men mycket på senare tid så har det aldrig blivit av.
Jag antar att anledningen till detta är för att jag inte känt att jag haft någon inspiration, att jag inte tyckt jag haft något viktigt att skriva om.
Vissa har även påpekat att jag är alldeles för opersonlig i bloggen nuförtiden, jag antar att den anledningen antagligen är för att så mycket har hänt och jag inte längre ville vara personlig.

Men jag tror det är dags nu, att bli personlig igen.

För er som inte vet, så är det en riktigt terapi att skriva av sig om saker. Och visst folk säger att jaha ja men varför skriva det TILL folk i en blogg. Jaa, det är för att jag kan skriva ut mig, folk kan lyssna, men jag får inget svar. Jag tror det är just det som är så skönt ibland. Pratar man med en närstående ska det alltid finnas råd och liknande.

Men ibland tycker jag att det är helt underbart att bara skriva utan att någon sitter framför mig och påpekar saker.

So, here it comes-

Har under en ganska lång tid i mitt liv genomgått en hel del, mått väldigt dåligt under en lång period. Men det är nu det senaste efter mina resor och allt inför studenten, det är då jag mått som bäst. Och det gör jag fortfarande.
Men det finns något jag fruktar oerhört mycket. Något som ligger vid horisonten.
Jag är så rädd, så oerhört rädd. Har svårt att sova, svårt att tänka och när jag äter vill jag bara låta det flyga upp igen. Trots att jag kanske dör av hunger.

Finns en person i min närhet som kanske inte har så mycket tid kvar. När vi förlorade Jenny klarade jag knappt av det. Hur klarar man sådana saker?
När Jenny gick bort så var det plötsligt. En chock. Och nu säger folk till mig att det kanske kan underlätta att jag vet om, att jag kan spendera den tid som är kvar.
Ärligt talat så kanske jag inte kan. Jag försöker vara bara så normal och vanlig som möjligt. Inte hade man velat bli behandlad speciellt på något sätt. Eller?

Hela tiden har jag försökt ha hopp, vara positiv och hoppas på det värsta. Men det hela har vänt nu och jag vet ärligt talat inte vad jag ska känna. Har ingen aning om vad som kommer hända. Detta skrämmer mig något oerhört. Inte bara för att jag tror chansen är stor att personen kommer lämna oss utan också för att jag har ingen aning om vad som kommer hända med mig och alla andra.
Jag är så arg. Varför ska den hemska sjukdomen finnas? ÅT HELVETE MED DEN!!!
Jag orkar inte mer och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur ska vi klara av det här? Jag får paniik. Folk frågar hela tiden hur är det med dig? Har det hänt något? Och ja det har det. Och ja det kommer det att göra.
Hur ska jag hantera detta? Och det känns som att jag försöker så mycket. Försöker vara stark för alla andra- köra med mitt pokerface. Men hjälper jag ens till på nåt sätt? Känns som om jag inte gör ett jävla skit för att andra människor i min närhet ska må bra.

Vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska ta mig till. What am I gonna do?




Jag vet att mitt konstiga upp och ned humör går ut en del över andra. Speciellt utöver en speciell person jag alltid kunnat prata med. Men grejen är. Jag pratar inte om det som egentligen tynger mig mest, utan om helt andra saker som inte ens har med saken att göra. Sedan gör jag de grejerna sååå oerhört stora och hemska trots att de kanske inte är det.
Jag vet inte, men samtidigt tror jag mina närmaste vet hur jag är när jag mår dåligt över någonting. - helt jävla fucked up...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0