A moment of clarity
D e otroligt hur nåra ord kan få mej o förstå precis allt. D värsta e bara att höra saker ifrån fel personer. Egentligen i mitt fall e jag glad att höra d från DEJ. Men hade velat ifrån en annan person
Den senaste tiden har jag fått lära mej väldigt mkt av livet. För d första så har jag lärt mej att de personerna man tror man kan lita som mest på kan va de som visar sej sen att man nt kan lita på alls för de sviker mest. D finns så mkt skit i livet.
Jag har alltid skrivit i bloggen att man ska ta vara på alla nära o kära man har o så o aldrig ta nån för givet. Jag har försökt göra d alltid. O jag gör d. D ska man, men, man måste vara försiktig
Till en viss del önskar jag att saker o ting som hänt i mitt liv antingen kunde ha skett annorlunda lr nt ha skett alls. Jag menar, mkt av d som hänt har ju på ett sätt format mej som person o har lärt mej så mkt. Vilka misstag man helst nt ska göra igen, vad man har gjort rätt lr fel. Hur naiv o dum man e ibland.
Men samtidigt så önskar jag att vissa saker nt skulle hänt alls, för d gör så fucking ont. Såren läker typ aldrig o jag har ingen aning om hur såren ska helas.
D värsta e, att de öppnas igen när man som minst behöver d. När jag vill ha så minst problem som möjligt så kmr allting krypandes runt hörnet.
Vet nt vad längre. Känner mej så djupt förvirrad o helt konstig ibland.
O jaah. Tro mej jag önskar jag kunde skriva va fan jag ville i bloggen men tyvärr så kan man ju nt d.
Blir förvirrad av mina egna ord ibland till o me. Vill bara explodera. Orkar nt mer. Ett hjärta kan bara klara en del liksom. Nt skit hela tiden. Får ju typ aldrig va ifred.
O folk tror man vill prata hela tiden oxå. Men har tröttnat på att prata om saker o ting. D gör nt en jävla endaste liten nytta. De endå jag som vet hur saker o ting ligger till. Så va gör d för nytta om en annan person ska säga hur den tkr saker e, när jag redan vet..
Vet många vill finnas där för mej. Men orkar nt PRATA. Har alltid varit en person som ska behöva prata så mkt. Men nu har d istället blivit som en börda att prata. Jobbigt att sitta o prata ut o berätta saker.
Tror något av d jobbigaste som jag insett e. Att man aldrig ska tro för mkt lr ha för mkt hopp. För d sviker bara i slutändan.
Ger man av sej sj blir man bara bränd.
Hör saker som: Man ska va positiv o alltid göra sitt bästa, man ska ge allt ett försök. Men tänk om jag nt kan vara annat än negativ? Tänk om jag nt har nån ork att allt göra mitt bästa? Tänk om ett försök e för stort för mej?
Jag e nt samma person som jag va för ett tag sen. O till en viss del e jag glad för d för jag va så dum o naiv. Aldrig mer ska jag tro o hoppas så mkt. De då man fastnar i en falsk värld
De sjukt va min värld förändrats inom loppet av 2 mån. Men de oxå sjukt hur jag sj ändrats som person. Sen vet jag mkt väl att många saker som hänt även e mitt eget fel. Men mkt av d handlar oxå om att man försöker hitta sej sj. Hitta sej en ny väg. O göra sej sj te en bättre person av sej sj. O de oxå just då saker faktiskt kan gå hur galet som helst, just för man försöker finna något speciellt inom sej sj.
I detta inlägget e jag väldigt personlig. Jag förväntar mej nt att folk ska värsta läsa allting utan jag tkr de skönt o skriva. Jag kan skriva precis va jag vill o jag behöver nt ens öppna munnen för o göra d.
De blir en tystnad.
Lugn..
De just lugnet jag behöver. Men de d jag aldrig får. Jag kan aldrig få må bra o ba slippa alla jävla problem. Visst, sånt e livet. Men kan man nt ba få sej en endaste liiten period liksom? D hade vart så skönt.
E d kanske så att jag begär för mkt?
En person sa te mej idag: Gud utsätter dej nt för nånting du nt kan klara av.
Till en viss del har den personen rätt. Men hur mkt ska jag behöva tåla? O va e egentligen meningen me d. Jag orkar nt mer. Om Gud har en plan för mej, va e då den planen?
Om d finns något som ett öde, vad har jag då för ett öde?
Va e meningen me allt? va ska jag göra lr nt göra?
Vet ingenting längre
Trodde jag va säker på allt ett tag. Men d föll. O har ingen aning om hur jag ska kunna bli säker igen.
Trodde jag kunde lita på dej..
men du va den jag kunde lita på minst..
Den senaste tiden har jag fått lära mej väldigt mkt av livet. För d första så har jag lärt mej att de personerna man tror man kan lita som mest på kan va de som visar sej sen att man nt kan lita på alls för de sviker mest. D finns så mkt skit i livet.
Jag har alltid skrivit i bloggen att man ska ta vara på alla nära o kära man har o så o aldrig ta nån för givet. Jag har försökt göra d alltid. O jag gör d. D ska man, men, man måste vara försiktig
Till en viss del önskar jag att saker o ting som hänt i mitt liv antingen kunde ha skett annorlunda lr nt ha skett alls. Jag menar, mkt av d som hänt har ju på ett sätt format mej som person o har lärt mej så mkt. Vilka misstag man helst nt ska göra igen, vad man har gjort rätt lr fel. Hur naiv o dum man e ibland.
Men samtidigt så önskar jag att vissa saker nt skulle hänt alls, för d gör så fucking ont. Såren läker typ aldrig o jag har ingen aning om hur såren ska helas.
D värsta e, att de öppnas igen när man som minst behöver d. När jag vill ha så minst problem som möjligt så kmr allting krypandes runt hörnet.
Vet nt vad längre. Känner mej så djupt förvirrad o helt konstig ibland.
O jaah. Tro mej jag önskar jag kunde skriva va fan jag ville i bloggen men tyvärr så kan man ju nt d.
Blir förvirrad av mina egna ord ibland till o me. Vill bara explodera. Orkar nt mer. Ett hjärta kan bara klara en del liksom. Nt skit hela tiden. Får ju typ aldrig va ifred.
O folk tror man vill prata hela tiden oxå. Men har tröttnat på att prata om saker o ting. D gör nt en jävla endaste liten nytta. De endå jag som vet hur saker o ting ligger till. Så va gör d för nytta om en annan person ska säga hur den tkr saker e, när jag redan vet..
Vet många vill finnas där för mej. Men orkar nt PRATA. Har alltid varit en person som ska behöva prata så mkt. Men nu har d istället blivit som en börda att prata. Jobbigt att sitta o prata ut o berätta saker.
Tror något av d jobbigaste som jag insett e. Att man aldrig ska tro för mkt lr ha för mkt hopp. För d sviker bara i slutändan.
Ger man av sej sj blir man bara bränd.
Hör saker som: Man ska va positiv o alltid göra sitt bästa, man ska ge allt ett försök. Men tänk om jag nt kan vara annat än negativ? Tänk om jag nt har nån ork att allt göra mitt bästa? Tänk om ett försök e för stort för mej?
Jag e nt samma person som jag va för ett tag sen. O till en viss del e jag glad för d för jag va så dum o naiv. Aldrig mer ska jag tro o hoppas så mkt. De då man fastnar i en falsk värld
De sjukt va min värld förändrats inom loppet av 2 mån. Men de oxå sjukt hur jag sj ändrats som person. Sen vet jag mkt väl att många saker som hänt även e mitt eget fel. Men mkt av d handlar oxå om att man försöker hitta sej sj. Hitta sej en ny väg. O göra sej sj te en bättre person av sej sj. O de oxå just då saker faktiskt kan gå hur galet som helst, just för man försöker finna något speciellt inom sej sj.
I detta inlägget e jag väldigt personlig. Jag förväntar mej nt att folk ska värsta läsa allting utan jag tkr de skönt o skriva. Jag kan skriva precis va jag vill o jag behöver nt ens öppna munnen för o göra d.
De blir en tystnad.
Lugn..
De just lugnet jag behöver. Men de d jag aldrig får. Jag kan aldrig få må bra o ba slippa alla jävla problem. Visst, sånt e livet. Men kan man nt ba få sej en endaste liiten period liksom? D hade vart så skönt.
E d kanske så att jag begär för mkt?
En person sa te mej idag: Gud utsätter dej nt för nånting du nt kan klara av.
Till en viss del har den personen rätt. Men hur mkt ska jag behöva tåla? O va e egentligen meningen me d. Jag orkar nt mer. Om Gud har en plan för mej, va e då den planen?
Om d finns något som ett öde, vad har jag då för ett öde?
Va e meningen me allt? va ska jag göra lr nt göra?
Vet ingenting längre
Trodde jag va säker på allt ett tag. Men d föll. O har ingen aning om hur jag ska kunna bli säker igen.
Trodde jag kunde lita på dej..
men du va den jag kunde lita på minst..
Kommentarer
Trackback
