När natten blev till dag
D första som slog mej var förnekelse. D kunde nt ha hänt. Hur kunde nåt sådant hända? Nej d hände nt ... D hände nt.
Jag kunde nt acceptera. Allt jag kunde var att förneka att d nånsin hänt. Jag ville nt acceptera! Om jag skulle acceptera skulle d betyda att du verkligen var borta, om jag fortsatte förneka kanske d skulle finnas en chans att d aldrig hade hänt.
Efter förnekelsen kom ilskan. Jag var arg på precis allt o alla o jag kunde verkligen nt sluta hata. Jag hatade alla. Jag hatade dej. Jag var arg på dej. På alla.
Att jag kände så gjorde att jag hatade mej själv. Vem fan kunde jag tro jag va. Vem gav mej rätten att känna så som jag gjorde. Hur kunde jag hata dej? Hur kunde jag va arg på dej? D va nt ditt fel o du ville aldrig nånsin såra nån av oss?
Så varför vara arg. Varför hata?
Jag ställde mej själv så många frågor, frågor utan svar.
Efter ilskan kom sorgen. Tårar non-stop. Hade jag en flod inom mej?
Saknaden efter dej e stor. Större än va du nånsin hade kunnat tänka dej. Jag försökte sörja så bra jag kunde. Men d va svårt. Allt annat kom ivägen. förnekelsen o ilskan hade sitt sätt att komma åt mej.
Jag visste innerst inne att jag va tvungen att acceptera för att sorgen på något sätt skulle kunna bli lättare. Men hur skulle jag kunna acceptera? Hur skulle jag kunna acceptera att jag aldrig skulle få se dej igen? Aldrig träffa dej. Aldrig kunna dela någonting me dej.
Mitt försök till accepterandet ledde till ett stort misslyckande. Förnekelsen, ilskan o sorgen åt upp mej inifrån.
Jag omfamnades av ett mörker som nt ville släppa taget. Ett tag famlade jag runt i mörkret utan någon väg ut. Jag började tänka och förstå att d här var nt så Du ville ha d.
Jag fick lära mej att acceptera så att jag kunde släppa förnekelsen och ilskan, men sorgen försvinner aldrig
D va när jag lärt mej att acceptera som jag lärde mej att- jag nt kmr träffa dej. Att jag nt kmr se dej. Att vi nt kmr kunna dela erfarenheter, historier, skratt, kärlek, tårar. Men jag förstod o jag lärde mej att acceptera. För d va så d var. D fanns ingenting jag kunde göra för att få d ändrat på något sätt.
Jag lärde mej att du fanns där uppe bland molnen o såg ner på oss. Jag förstod att du fanns me oss på ett annat sätt. Du levde kvar i oss, i våra hjärtan, i våra minnen.
D var när jag hade lärt mej allt d, som jag först insåg allt. -D var när jag insett allt, -som natten blev till dag........
Saknar dej varje dag -såsom varje natt.
Jag kunde nt acceptera. Allt jag kunde var att förneka att d nånsin hänt. Jag ville nt acceptera! Om jag skulle acceptera skulle d betyda att du verkligen var borta, om jag fortsatte förneka kanske d skulle finnas en chans att d aldrig hade hänt.
Efter förnekelsen kom ilskan. Jag var arg på precis allt o alla o jag kunde verkligen nt sluta hata. Jag hatade alla. Jag hatade dej. Jag var arg på dej. På alla.
Att jag kände så gjorde att jag hatade mej själv. Vem fan kunde jag tro jag va. Vem gav mej rätten att känna så som jag gjorde. Hur kunde jag hata dej? Hur kunde jag va arg på dej? D va nt ditt fel o du ville aldrig nånsin såra nån av oss?
Så varför vara arg. Varför hata?
Jag ställde mej själv så många frågor, frågor utan svar.
Efter ilskan kom sorgen. Tårar non-stop. Hade jag en flod inom mej?
Saknaden efter dej e stor. Större än va du nånsin hade kunnat tänka dej. Jag försökte sörja så bra jag kunde. Men d va svårt. Allt annat kom ivägen. förnekelsen o ilskan hade sitt sätt att komma åt mej.
Jag visste innerst inne att jag va tvungen att acceptera för att sorgen på något sätt skulle kunna bli lättare. Men hur skulle jag kunna acceptera? Hur skulle jag kunna acceptera att jag aldrig skulle få se dej igen? Aldrig träffa dej. Aldrig kunna dela någonting me dej.
Mitt försök till accepterandet ledde till ett stort misslyckande. Förnekelsen, ilskan o sorgen åt upp mej inifrån.
Jag omfamnades av ett mörker som nt ville släppa taget. Ett tag famlade jag runt i mörkret utan någon väg ut. Jag började tänka och förstå att d här var nt så Du ville ha d.
Jag fick lära mej att acceptera så att jag kunde släppa förnekelsen och ilskan, men sorgen försvinner aldrig
D va när jag lärt mej att acceptera som jag lärde mej att- jag nt kmr träffa dej. Att jag nt kmr se dej. Att vi nt kmr kunna dela erfarenheter, historier, skratt, kärlek, tårar. Men jag förstod o jag lärde mej att acceptera. För d va så d var. D fanns ingenting jag kunde göra för att få d ändrat på något sätt.
Jag lärde mej att du fanns där uppe bland molnen o såg ner på oss. Jag förstod att du fanns me oss på ett annat sätt. Du levde kvar i oss, i våra hjärtan, i våra minnen.
D var när jag hade lärt mej allt d, som jag först insåg allt. -D var när jag insett allt, -som natten blev till dag........
Saknar dej varje dag -såsom varje natt.
Kommentarer
Trackback
